The life of Lovisa

Magsjuka in da house

 

Hej på er!

 

Vi visste att det kunde hända. Men ändå hoppas man och tror ända in i det längsta att vi har klarat oss. Men inatt kom den.

 

Magsjukan!

 

Vidriga och äckliga sjukdom! Men mitt i allt elände så måste jag ändå ge mig själv en eloge. Jag som alltid har hatat att kräkas (still do), hyperventilerar endast vid tanken på denna äckliga magåkomma...JAG (fröken anti-kräk) tar ändå hand om mina barn när dom mår dåligt och hänger över toastolen, kräks rakt ut i luften eller i händerna. Jag sitter och vyssjar dom på toagolvet när dom är ledsna och jag torkar och städar upp där olyckor händer. Det trodde jag faktiskt inte om mig själv INNAN jag fick barn.

 

Men det är ju tur att vi är två i det här. För tro inte att jag hoppar av glädje när jag hör första kräkan komma. Närå...oftast skriker jag först åt Marcus att infinna sig ögonaböj! Sen...när paniken har lagt sig och jag börjar komma till sans. DÅ kan jag börja agera.

 

Inatt var det stackars Alva som vaknade med magont. Det går magsjuka på hennes dagis så vi har väl liksom misstänkt att det kunde bli av...även hos oss. Men som sagt. Man hoppas ju ända in i det sista att det bara är en fis på sne eller nått. Men när magonten inte gav med sig och hon sprang på toa flera gånger så förstod jag att det var på gång.

 

Hon har varit en flitig besökare både över toastolen men också över hinken som har följt med varje steg hon har tagit idag. Men hon har varit så tapper! Jag är så imponerad och stolt! Inte ens jag, i vuxen ålder, skulle hantera det så bra som hon har gjort. Gumman!

 

Men nu ikväll så har det lugnat ner sig och hon har till och med kunnat äta lite kvällsmat. Några blygsamma tuggor...inte mycket men ändå tillräckligt.

 

Nu får vi bara hoppas att vi andra klarar oss. Vi har varit duktiga med hygienen och spritat oss friskt hela dagen. Om någon skulle drutta dit så tippar vi på Molly. Även om vi har varit som hökar över henne idag så har vi ändå hittat henne med Alvas vattenflaska i mun osv.

 

Vi får helt enkelt vänta och se hur det blir.

 



När jag var liten så var spyhinken knallorange och man blev livrädd varje gång den plockades fram, för då visste man vad som väntade. Här hemma är den vit och sponsrad av Bauhaus ;o)

 

Först vill jag bara säga; Nej jag är inte så dum att jag tar kort när hon står och spyr! Jag vill bara visa hur duktig hon är. Såhär kunde vi hitta henne flera gånger under dan. Då stod hon och bara hängde över toastolen...liksom för att vara på den säkra sidan. Om igen...hade det varit jag så hade jag legat och hyperventilerat i fosterställning och vaggat fram och tillbaka.

 

Eftersom att vi bestämde oss att sätta oss själva i karantän så har inte Hugo haft så jättekul dag idag. Kompisar har varit och knackat på men vi har sagt "Nej" eftersom att vi inte vill bli utpekade som "Familjen som startade en epedemi i Mosås". När Hugo blev lite matchsugen så lyfte Marcus undan köksbordet och byggde en provisorisk innebandyplan. :o)



Efter nästan en hel dag innomhus i mjukiskläder och kräkdoft så chansade vi och gav oss ut på en promenad. Det blev ett stopp i lekparken och Alva orkade både leka och fika. Men hon fick åka vagn både dit och hem. Man vill ju inte utmana ödet liksom ;o) 

 

Hugo har varit tapper han också idag. Han har gnällt lite och menat på att det faktiskt inte är något fel på honom, så han borde ju få leka med kompisar iallafall. Men som sagt...idag har han bara fått hänga med sina gamla päron :o)

 

Även Molly har varit lite trött och hängig. Så det här lugna tempot som vi haft idag har nog passat henne alldeles ypperligt.

En höstig bild med Hugo och lite färgglada löv.

 

Även Alva orkade sparka runt på lite löv.

 

Världens bästa storebrorsa!!

Kram på er!