4 års kontroll

Idag hade Hugo tid på BVC för att kolla ögonen. Vi kom dit ca en halvimme för tidigt men som tur var så hade familjen som skulle in före oss inte dykt upp så vi fick komma in på en gång för att göra syntestet. Hugo ville först inte samarbeta men när jag förselog en tävling mellan honom och mig, vem som kunde peka ut bokstäverna på tavlan snabbast så blev han helt plötsligt väldigt samarbetsvillig :o)

Det visade sig att han såg alldeles utmärkt vilket kändes skönt att få bekräftat. Men då kvarstår ju ändå problemet med hans ständigt återkommande huvudvärk. Jaja...det får vi ta tag i och försöka lösa.

Eftersom att vi fick komma in tidigare än planerat så hade vi lite tid till godo. Så istället för att planera in ett nytt datum för den riktiga fyraårskontrollen så kunde vi faktiskt ta den på en gång. Hugo fick rita en gubbe (som han gjorde om flera gånger för att han aldrig blev nöjd), hoppa på ett ben, gå balansgång och trä pärlor på en tråd. Summa sumarum; Hugo är en hel och fin 4-åring som både ser och hör bra. Talet är under utveckling och han är 114cm lång och ståtlig :o)

Ikväll kom Marcus hem efter att ha varit två dagar i Billingsfors med jobbet. Vi träffades hos Romells kl18 där vi hade terminstart med hemgruppen. Hugo slängde sig i famnen på Marcus och njöt av att ha pappa hemma igen. Alva tittade inte ens åt Marcus håll utan sprang bara förbi och slängde sig istället i famnen på Micke med ett glädjetjut "Picke!!!" Stackars Marcus ;o)

Nä, nu ska jag sova. Barnen snusar uppe i sina sängar och Marcus är redan igång med toabestyren.

Kram Lovisa

Det kanske är på tiden

att jag skriver några rader. Jag fick ett samtal ikväll från mamma där hon sitter uppe i stugan i Långsjöby och håller pappa sällskap när han jagar älg den här veckan. Hon hade varit inne på bloggen och sett att jag fortfarande inte hade skrivit något nytt inlägg och undrade om allt var bra med oss här hemma?

Kan lugna er, om det finns fler där ute som undrar vad som försigår här hemma? Allt är bra med oss men att det är mycket att stå i både på dagtid och kvällstid, vardag som helgdag. Det är mycket på jobbet både för mig och för Marcus. Men snart är det dags att åka till Turkiet och få släppa allt som har med jobb, lämning och hämtning på dagis och matlagning att göra. Ska blir riktigt skönt!

Pga brist på tid och engagemang så har kameran fått vila de senaste dagarna så jag har inga roliga kort att lägga in heller. Bjuder istället på några kort tagna för exakt ett år sedan. Då firades två treåringar i Kisa med tårta och paket. Snart ska denna påbörjade tradititon utspela sig igen i det "blå huset" i Kisa...ska bli mysigt!

Kram Lovisa

Skurkar och pass

Idag fick vi hämta ut våra pass hos polisen. Hahaha...vad vi skrattade gott åt korten när vi såg dom. Vi ser ut som en riktig förbrytarfamilj. Det saknas bara en nummerskylt framför var och en av oss och ett gedigert brottsregister i bakfickan så är det bara att ge sig ut på rövarstråt :o) Hoppas att dom släpper in oss i Turkiet, vet faktiskt inte om jag skulle ha gjort det om jag hade jobbat som tulltjänsteman?!

Marcus är förvånad och Alva verkar vettskrämd. Hugo har ärvt mitt underbett och jag har fått min pappas ledsna mungipor. Trots allt detta tycker jag ändå att jag har världens finaste familj!! :o)

Just när jag jobbat klart mitt sista pass i bildtelefonin idag så ringde mobilen och det var fröken Annika från Hugos dagis som hade en hälsning från Hugo. Han ville bli hämtad före Alva idag för han mådde inte så bra...han klagade på ont i huvudet osv.

Han har klagat på huvudvärk förut och att han får ont i ögonen ibland så jag misstänker att det kan vara så att han eventuellt kan ha ett synfel. Inte helt omöjligt med tanke på att både jag och Marcus har synfel och att båda våra familjer kryllar av glasögonprydda individer. Jag ska försöka komma ihåg och ringa BVC imorgon och be dom skicka en remiss så vi kan få komma in och testa honom. Det är alltid skönt att få kolla iallafall.

Kram Lovisa

Ha den äran...



I morse var det äntligen dags för vår kille att bli 4 år. Många kompisar har fyllt innan honom och varje gång har han undrat när det är hans tur. I morse var det alltså dags... Jag och Marcus klev upp strax efter klockan sex och gick ner till köket för att göra frukost. Sedan gick jag upp igen för att försöka väcka Alva som fortfarande låg och snusade i sängen. När hon väl vaknade till liv var det bara att harkla sig och klämma i och sjunga "Ja må han leva..." (om igen är kamerljudet jättedåligt, men det kanske bara är tur nu när vi skulle sjunga, då hör ni inte dom rossliga och sura tonerna :o) )

Hurra hurra hurra hurra!!!!

Hugo började riva i paketen på en gång... "Jag fyller år, jag fyller år" upprepade han fnittrigt flera gånger. Alva fick också paket, för rättvisans skull..."men inte lika många?" ville Hugo försäkra sig om.

Så här glad blir man :o)

Det ser ut som att Alva hade kunnat sova en stund till...hon var så trött!!

Wow, Turtlesgubbar!!

"Åh, vilken söööt"

Hugo fick boxarhandska och en slagpåse...istället för att puckla på lillsyrran ;o)

Idag var det inga som helst problem att få iväg honom till dagis. Han tog med sig endel av leksakerna för att visa för kompisarna och sina fröknar. När vi kom till dagis stog fröken ANnika och slog in Hugos paket som han ska få av dom idag. Han är ensam att fylla år i September så dom firar honom idag med fika och annat smarrigt.

Nä, nu ska jag iväg och jobba... Ha en bra dag!

Kram Lovisa

Min kusin :o)

Dagen började med ett kyrkobesök. Det var kul att vara tillbaka ordentligt efter sommaren igen. Det har varit folktomt i bänkarna under sommaren och kyrkkaffet har lyst med sin frånvaro. Men idag var allt i sin ordning igen. Vänner och bekanta var på plats (även om det var ganska stort mannfall) och kyrkkaffet gick att avnjutas i vanlig ordning :o)

Barnen visar sig börja bli stora och sprang raka vägen in i lekrummet tillsammans med kompisarna och kom ibland in och satt stilla och lyssnade en stund innan dom drog iväg igen för att leka. Det är skönt att inte behöva hänga över dom som en hök hela tiden utan kan få sitta med och lyssna större delen av tiden.

Hugo kunde inte få nog av att leka med Alfred så vi föreslog att han skulle följa med oss hem så att dom kunde fortsätta leka tillsammans. Lyckan var stor när vi fick "grönt ljus" från mamma Ramona.

Lagom till efterrätten ringde Ramona för att kolla hur det gick för grabbarna och vi passade på att bjuda hem henne och tjejerna på överbliven tårta från kalaset igår :o) Vi kom in på att diskutera söndagsklubben (som i dagsläget är obefintlig) i vår kyrka. Jag har varit ledare i några perioder tidigare men hade ingen tanke på att ge mig in i det i dagsläget. Men när jag och Ramona satt och pratade om det kände jag ändå (tack vare Ramonas engagemang och drivaranda) att det skulle vara kul och inspirerande att ta tag i det och vara med och se till att söndagsklubben kommer på fötter igen. Det skulle var så kul om vi kunde få erbjuda våra och andras barn den typen av umgänge och undervisning. Så nu är vi i gång...Önska oss gärna lycka till att vi ska få ordning på material och ledare.

Vid 17:40-tiden i eftermiddags satt vi som klistrade framför Tv:n. Min kusin Anton skulle vara med och springa i det sista och avgörande 800-meters loppet i Finnkampen. Hugo var spänd och kunde inte låta bli att bubbla fram frågor om allt som hände :o) När startskottet gick satt vi som på nålar här hemma. Såg ni loppet? Då förstår ni vad jag menar! Anton låg länge som 6:e och siste man i klungan men på upploppet seglade han förbi en efter en och sprang in som 2:a!!! Om jag kände mig stolt...undrar jag hur min faster Sara kände sig då? ;o) Hon måste nog vara världens stoltaste mamma idag!

I väntan på startskottet...

Min kusin :o)

Robotarna står uppställda och vilar efter en lång dag.

Spindelmannen är nytvättad och torr och värmer just nu en liten Hugo som sussar gott.

Kram Lovisa