Jullov

Hejsan!

Fredagkväll! Och det är ju inte vilken fredag som helst...det är jullovsfredag!! Tjohooo :-D Lovely feeling!!

Vi håller på att packa och förbereda för resan neröver till Marcus föräldrar. Vi åker imorgon och det ska bli så fantastiskt skönt. Det här jullovet kunde inte komma lägligare.

Det har varit extremt tungt att gå till jobbet de senaste dagarna. Tankarna har varit någon helt annan stans. Helst skulle jag bara vilja ha Hugo hemma där jag kan ha honom under uppsikt...heeeeela tiden. Men det är ju omöjligt. Jag vet ju det. Men jag SKULLE VILJA!

Igår stod jag vid ett övergångsställe och visste inte vad jag förväntades göra när det blev grön gubbe. Jag bara stod där.

Oron liksom äter upp en. Man blir disträ och otrevlig. Iallafall jag. När jag blir orolig och rädd så blir jag automatiskt arg. Och ledsen. Jag har nära till tårar för ALLT.

Ja.

Sa jag att det ska bli skönt att åka bort? Det ska det. Det ska bli såååå skönt! Jag vet att man inte kan fly undan från problemen. Men lite känns det ändå som att vi får tid och möjlighet att bara få andas. Vara med familjen. Våra nära och kära.

Och så får vi hoppas att anfallen klingar av. Men det verkar inte riktigt som att vi har sån tur än. Idag har han haft tre nya :-(

Nu är det dags för sängen.

Lämnar er med en bild på våra jullovsglada barn :-)

Kram Lovisa

En dag i taget

Hej på er!

Tack snälla ni som har hört av er, tänker på oss och ber en bön! Det värmer något otroligt ska ni veta. Så Tack!! <3

Hugo mår bättre. Men vi var iallafall hemma igår eftersom att han fick ytterligare ett anfall på morgonen. Jag visste ju inte om det skulle fortsätta som dagarna innan...med 2-3 anfall till. Så vi stannade hemma för säkerhets skull. Och så visste jag inte heller om dom ville att vi skulle komma in för fler koller? Men efter att ha varit i kontakt med Epilepsisköterskan så bestämde vi att vi har lite is i magen och avvaktar i hopp om att den ökade doseringen av medicinen ska kicka in och hjälpa.

Vågar inte riktigt ropa "Hej!" än, men han fick inga fler anfall igår iallafall...och det känns såååå skönt!

Eftersom att han inte var sjuk på så vis att han smittas, så åkte vi iallafall till skolan så han fick vara med och äta julbord med kompisarna. Han blev så ledsen när han insåg att han skulle missa det annars.

Tre stadiga portioner fick han i sig, så aptiten är det då inga fel på iallafall ;-)

Efteråt åkte vi till Marieberg för att ta en fika och få tiden att gå. Vi har legat hemma och varit sjuka så mycket den senaste tiden så det sista vi behövde var att ligga i soffan och stirra på väggarna. Det var roligare att gå och titta på julklappar till systrarna och kusinerna (även om det mest tjatades om vad han själv ville ha hela tiden).

Idag är han tillbaka i skolan igen och jag går omkring och är spänd som en fiolsträng hela tiden. Orolig att jag ska få ett samtal från skolan vilken sekund som helst.

Suck...det är tur att vi snart går på julledighet. Vi behöver nog alla få komma bort en stund och lägga tankarna och energin på något helt annat för ett tag.

Kram på er allihopa som tittar in här! Är så tacksam för er omtänksamhet <3


(Jodå...min känsla var befogad. Precis efter att jag hade publicerat inlägget så ringde dom från skolan. Han hade fått ett anfall på rasten. Skit också!!)

Anfall

 

Hej!

 

Ikväll kommer det bli ett deppigt inlägg :o(

 

Just som vi tagit oss över ytan efter förra veckans magsjuka så är det dags för nästa bakslag.

 

Hugo diagnostiserades ju med Epilepsi i oktober ifjol och äter medicin för det morgon och kväll, och skall så göra tills dess att han fyller åtta år (som det ser ut i dagsläget iallafall).

 

Jag tycker att han har kommit lindrigt undan. Han har haft några anfall under året, men inte alls många och inte heller otäcka. Han svimmar liksom bara av. Somnar in för en stund och vaknar sedan upp och är i stort sett som vanligt igen. Självklart är han lite hängig och lätt grådaskig i ansiktet en stund efteråt. Men ofta så är han igång igen en kort stund efteråt.

 

Men plötsligt så har det hänt något. Plötsligt så får han flera stycken i rad. Och bara under de senaste två dygnen så har han haft sex anfall (!).

 

Det första fick han i söndagskväll när han och Alva badade. Sedan han fick Epilepsi så har vi sett till att han oftast duschar. Det känns säkrast så. Men någon gång ibland så händer det att han får bada och då känns det tryggt att dom är två. Och så håller vi alltid ett vakande öga över honom.

 

I söndags skötte sig lillasyster exemplariskt och skrek efter hjälp när Hugo tuppade av i badet. Som tur var så hade dom inte så mycket vatten i badkaret och jag satt precis utanför så han hamnade aldrig under vattenytan. Men han var borta en stund innan det gick att få kontakt med honom igen.

 

Nästa tillfälle hände i skolan igår förmiddags. Han lekte "Herren på täppan" med några komipsar och blev nerknuffad från en snöhög och tuppade av. Skolpersonalen hörde av sig men Hugo ville vara kvar i skolan. Han mådde ändå okej hävdade han.

 

Men knappt 1 1/2 timme senare så hörde dom av sig igen då han hade fått ytterligare ett anfall ute på rasten. Då mådde han inte lika bra efteråt och ville bli hämtad. Så jag slängde mig iväg och hämtade honom i skolan och åkte hem för att ringa 1177. Dom rådfrågade i sin tur Barnmottagningen här i Örebro och vi blev tillsagda att komma in på en gång.

 

Efter fyra timmar på sjukhuset och en mängd tester och undersökningar så blev vi hemskickade med den enda förklaringen att anfallen kunde bero på att han varit magsjuk och att han hade lite för lågt blodsocker.

 

Men för att vara på den säkra sidan så ville dom att vi skulle komma tillbaka idag på morgonen och då på fastande mage. Sagt och gjort! Vi åkte dit i morse och fler tester togs men inget visade på något avvikande. Blodsockret hade dock stabiliserat sig så det var nog bara något tillfälligt som hände igår.

 

Vi åkte hem igen. Hugo släppte jag av i skolan och själv rullade jag vidare mot jobbet. 

 

På eftermiddagen så fick jag ytterligare ett samtal. Den här gången hade han fått ett anfall och ramlat ihop i en soffa. Vanligtvis så brukar anfallen inte vara så länge, men den här gången tyckte lärarna att han var borta ganska länge. Men om igen så återkom han ganska så pigg efteråt och ville vara kvar i skolan.

 

När jag slutade för dagen och kom till skolan var allt som vanligt. Han mådde bra och satt och ritade julteckningar inne på fritids. När vi gick in till Alvas dagis så började han leka och busa med några av grabbarna inne på avdelningen. Efter en stund så hör jag hur det börjar tisslas och tasslas. "Han vaknar inte!", "Har han somnat?". Ännu ett anfall?!?!?! Please!!!!!!

 

Vi åkte hem. Tog det lugnt en stund och käkade en frukt. Jag var osäker på om han skulle få åka till träningen. Men Hugo insisterade. Han mådde ju bra och det var absolut ingen fara. Han fick gå...men på ett villkor! Pappa måste vara med. Finnas där om något skulle hända. Och så fick det bli.

 

Men träningen gick bara bra. Han kom hem och var svettig och glad som vanligt.

 

Men så var det dags för Molly att sova. Marcus gick in i sovrummet för att natta henne. Alva spelade på datorn och Hugo låg i soffan och slötittade på tv. "Mamma...det känns konstigt i kroppen. Det känns som att något är på väg att hända" fick han ur sig innan han slöt sina ögon och försvann bort igen.

 

Jag känner mig så hjälplös. Ledsen. Trött. Orolig. Livrädd rent ut sagt. Vad är det som händer?? Vad ska vi ta oss till?

 

Läkarna har ordinerat en högre dos morgon och kväll. Jag hoppas innerligt att det ger utslag fort. Att vi märker skillnad omgående. För vi klarar inte av att se honom tuppa av fler gånger nu. Även om han inte krampar och har otäcka anfall så skrämmer han livet ur mig varje gång det händer!

 

 

Älskade, älskade Hugo!

 





<3 p="p">

Slött avbrott

Hej på er!

Åh så underbart att vi kom iväg! Det har nog aldrig känts så härligt att få packa väskorna och åka hemifrån.

Nu packade vi dessutom lite mer än vanligt. En lite udda packning kan man tycka. Vi fick nämligen även med oss två stora IKEA-påsar fulla med smutstvätt och nerkräkta sängkläder.

Japp! Du läste rätt.

Som om inte kräkepidemin from hell var nog, så gick ju även tvättmaskinen sönder mitt i allt elände.

Det är liksom mer än vad man mäktar med just då.

Vilken tur då att jag har världens bästa föräldrar som älskar oss villkorslöst och låter oss komma hit trots att vi kommer med kräkdoftande smutstvätt istället för en fin julgrupp. Fantastiskt va?! ;-)

Barnen röjde järnet när vi kom fram igår. Överlyckliga över att vara på plats hos mormor och morfar. Idag tar vi det bara lugnt och förflyttar oss i sakta mak mellan soffa, matbord och en annan soffa. Vi gör inte många knop med andra ord. Och det är SÅ skönt!!

Barnen fick varsin ny film i julstrumpan i morse, så Tv:n har gått varm. Och det är helt OKEJ tycker jag en dag som denna. För har ni sett ut?? Det är ju ett snöoväder utan dess like. "Det snöar fort" var pappas kommentar när vi konstaterade att det snöade sidledes ;-)

Ikväll ser vi fram emot ännu mer slöande i soffan, lite lördagsgodis och Google. Vi ska se om vi inte kan hitta oss en finfin tvättmaskin?! "God Jul älskling!"

Kram Lovisa

Lite annorlunda Lucia

Hej på er!

 

Vilken vecka det här har varit. Usch!! Det känns som en otäck thriller...man vet att en mördare härjar i stan. Alla man känner är döda och man går ensam omkring och väntar på att han ska hitta en och slå till. Samma sak är det med magsjukan. En efter en i familjen har trillat dit...och nu är det bara jag kvar. Oooooh, scary!!

 

I mitt senaste inlägg skrev jag ju så kaxigt att Hugo och Alva hade klarat sig undan magsjukans otäcka klor. Men tänk så fel jag hade! Man ska ju som bekant inte ropa "hej"!

 

För strax innan Marcus och jag skulle gå och lägga oss i tisdagskväll så kom Alva ut ur sitt rum och klagade på magont. Hon ville ha en banan men åt bara tippen och gick sedan och lade sig igen...och då fattar man ju liksom redan vad som kommer att hända. Och mycket riktigt...kl.00:15 var det dags...och 00:40 en gång till. Men sedan fick hon sova resten av natten och mådde prima framåt förmiddagen. Hon mådde faktiskt så bra så hon sprang runt och busade med Hugo och Molly och hoppade jämfota och tjatade om att få gå ut och åka pulka.

 

Och lite friskluft har ju inte skadat någon. Så vi klädde på oss efter lunch och gick ut en stund. Härligt!

 

När Hugo kom in så mådde han lite kymigt och kröp in under en filt och lade sig i soffan. Där låg han resten av kvällen med ont i kroppen och bullrig mage.

 

Så i natt har vi bara väntat på att han också skulle hänga över toastolen (för av någon konstig anledning så händer det ju alltid på natten...varför är det så?)...men det blev aldrig något.

 

Imorse så fick iallafall Molly gå till dagis. Hon har gått hemma i så många dagar nu sedan hon själv blev frisk så jag tyckte att det kunde vara skönt för henne att komma iväg och träffa kompisarna på dagis och få fira lite Lucia. Stackars Alva missar sitt lussefirande eftersom att hon måste vara hemma sina 48 timmar. Trist med tanke på alla sånger hon tränat och tragglat med så länge. 

 

Men, men...sånt är livet.

 

Därför tänkte jag att vi kunde lussa lite här hemma i morse istället. Jag stog och strök Lucialinnet sent igår kväll, bytta lampor i kronan och förberedde fika. När stunde var inne i morse så tyckte Alva att lusselinnet skavde och kronan satt för ostadigt på huvudet så det slutade med att vi rev av Sankta Lucia lite snabbt innan Lucialinnet och kronan åkte av och vi gav oss på fikat istället. 

 

I morgon är tanken att vi ska åka hem till mina föräldrar i Surahammar. Jag hoppas innerligt att vi är klara med det det här eländet nu. Det börjar bli lite drygt.

 

Hoppas ni har det bra och får vara friska. Och Glad Lucia också...eller vad man nu säger ;o)

 

Hugo drog en överlycklig Molly i pulkan.

Man kan ju undra varför hon väljer den besvärligaste vägen? Två meter åt vänster var vägen fint plogad :o) 

Glada syskon!

Iiiiii vad roligt!

Marcus var snabb och hann föreviga Alva som Lucia i morse. En pickosekund senare var allt väck ;o)

Seg Hugo orkade festa till det med ett tomtebloss.

Molly gillade när det sprakade :o)

Såhär ser det ut i skrivande stund. Snart får det vara slut på vårt sunkiga leverne. Så fort vi har tagit oss ur magsjuketräsket ska vi duscha, kamma och klä på oss och börja leva igen.

 

Kram Lovisa