Idag har jag och barnen varit och hälsat på mina föräldrar i Surahammar. Marcus hade en grej han skulle göra på morgonen, sen skulle han springa Åstadsloppet på eftermiddagen och efter det hade han endel ekonomijobb att fixa, så då tyckte jag det var bättre att jag och barnen åkte iväg över dan så att vi skulle få lite miljöombyte.
Det är alltid lite si och så med att resa längre sträckor med Molly i bilen. Men jag tyckte att jag hade räknat ut alltihopa så bra när hon placerades i bilen, nybytt, nyäten och jättetrött. Efter några kilometer sov hon och allt gick som planerat...ända tills jag fick för mig att svänga av flera avfarter för tidigt. Åååh, så himla typiskt mig!!
Jag lyckades rädda upp situationen för en stund för att sedan förvärra den ännu mer genom att få totalt hjärnsläpp och styra bilen tillbaka mot Örebro. Ja, ni läste rätt! ÖREBRO!!! Alltså, hur flummig får man vara? Jag skulle ju till Surahammar!
När jag väl fick bilen på rätt köl igen, efter nästan 30 minuter på villovägar så hörde jag en liten nasal stämma från baksätet; "Mamma, jag är kissnödig!!"
Var på motorvägen passar det bäst att stanna? Ni vet ju hur barn är. När kissnödig känslan väl infinner sig så är det ju nästan redan för sent så det går ju inte att be dom "hålla" för då har man snart en mindre tsunami i bilen.
Som tur var så hittade vi en rastplats på vägen och just när vi svängde in på den så vaknade Molly upp ur sin slummer. Ja, varför inte liksom?!
Hugo undrade om vi någonsin skulle komma fram till mormor och morfar och jag visste inte om jag skulle svara honom genom att skratta eller gråta.
Men fram kom vi...bara sisådär 45 minuter senare än planerat.
Vi har iallafall haft en mysig dag tillsammans med mormor och morfar och tur hade vi också som fick mysa med kusinerna Ebba och Noa som också var där idag.
När det väl var dags att åka hem igen så såg jag till att ha allting välplanerat och genomtänkt. Molly var nybytt, nyäten och trött så med all säkerhet så skulle hon slockna efter några minuters färd.
Men...som man ibland brukar säga; Det blir aldrig som man har tänkt sig!
Efter några kilometer börjar Molly att gnälla. Gnället börjar inom kort eskalera och slutar sedan i gallskrik och stundtals låter det som att ungen slutar andas! Alva somnar (?!) mitt i allt vrålande och Hugo vägrar hjälpa sin minsta lillasyster för han har fullt upp med att hålla för öronen...för det är någon som skriker så förfärligt!!
Bilfärden går bara liiiite för olagligt fort och när vi har 2 mil kvar hem så vaknar Alva tillslut av Mollys skrikande och blir ledsen för att Hugo vädjar henne att ge hennes napp till Molly så att hon blir tyst någon gång. Alva brister ut i samma åkomma som sin lillasyster och Hugo tappar tillslut tålamodet och stämmer in i gråtsången han med!
Än en gång undrar jag om jag ska börja skratta eller gråta? Men väljer istället att trampa hårdare på gaspedalen och hoppas att "farbror blå" sitter och käkar korv med mos på någon Sibyllamack...långt, långt borta.
Hem kom vi tillslut och nu sover barnen tryggt och skönt i sina sängar. I morgon tror jag minsann att det står "Pappadag" i almanackan, för jag tänker ta ledigt och försöka återfå lite sans och vett igen. Aldrig mer resa ensam med tre barn i bilen...det säger jag er!!!
Molly, innan hon förvandlades till ett gråtande monster!
Resan hem började med en vacker solnedgång och slutade i ett mörkt kaos!
Kram Lovisa
Haha! Du beskriver så levande och roligt!! Hoppas di fått en liten paus idag :) kraaam Mia
SvaraRadera