När man väl börjar reflektera över, och pratar om att det var länge sedan man var sjuk och hade typ feber eller magsjuka då dröjer det aldrig länge innan det faktiskt blir så att man ligger nerbäddad med just feber eller magsjuka.
Härom kvällen när vi gick och lade oss så sa jag till Marcus; "Vi har det verkligen SÅ bra! Nästan för bra. Det är snudd på att man går och väntar på att något ska hända". (Jag har nog bott i Nerike för länge!)
Å så i måndags så hände ju det där med Hugo. Det var ju det absolut otäckaste jag varit med om och tänkte att "det kommer ju inte hända igen", förhoppningsvis!
Men igår åkte vi hem till Ann-Sofie, Hanna och Noa för att fika och barnen skulle få leka lite. Hugo och Noa spelade lite Tvspel och lekte med lego, så jag var aldrig orolig att något skulle hända. Men efter en stund kom dom ner i köket där vi satt och Hugo var blek men samtidigt rosig om kinderna så vi frågade vad dom höll på med däruppe? "Jag har svimmat igen" sa Hugo och Noa började förklara hur han försökte väcka Hugo genom att buffa på honom och till och med kittla honom under fötterna utan att han hade reagerat.
Så inom loppet av några dagar så svimmade han alltså igen, och den här gången bara genom att sitta på golvet och leka med lego.
Vi åkte hem på en gång och ringde ett nummer som Marcus hade fått med sig hem sist dom var inne på akuten. Marcus kom hem från jobbet på en gång och så packade vi en väska, utifall dom skulle bli kvar över natten igen, och så åkte dom in.
Kvar hemma blev jag och tjejerna :o( Det är verkligen det värsta! Att vara den som måste sitta hemma och vänta och ingenting veta. Man får inte ha mobilen på när man är på Akuten så det tog närmre tre, 3, TRE timmar innan jag hörde något ifrån dom. Gissa hur många gånger man hinner tänka otäcka tankar på den tiden?!
Kl 21:30 kom dom äntligen hem igen och då hade dom tagit en massa nya prover på Hugo och kunde konstatera att allt såg bra ut trots allt. Men nästa vecka ska vi komma tillbaka för att göra ett ultraljud på hjärtat.
Idag är Hugo hemma från skolan. Han behöver vila och ta det lugnt och för att det ska vara möjligt så måste han lekkompis/lillasyster Alva gå till dagis, fastän hon allt bra gärna hade velat stanna hemma hon med.
Allt det här som har hänt påverkar en som förälder väldigt mycket som ni kanske förstår. Man vill ju inte att någonting hemskt eller otäckt ska hända ens egna barn så huvudet och tankarna är upptagna med annat så jag stressade iväg på tok för tidigt med Alva till dagis idag. Men hennes gulliga fröknar sa att det var helt okej och erbjöd även Alva att få stanna kvar lite längre idag så att jag kunde vara hemma med Hugo och se till att han får sin vila. Supergulligt av dom tycker jag!!
Nu får vi verkligen hoppas att Hugo slipper svimma fler gånger och att det visar sig på ultraljudet att allt ser bra ut och att han får fortsätta vara en frisk och glad kille.
Tre stick i armarna blev det igår. Hugo var tapper trots att det gjorde ont. Men det coola röda blodet som sprutade in i röret tog udden av smärtan lite ;o)
Hoppas ni får en skön helg! Ta hand om er.
Kram Lovisa
Igen :(. Hoppas verkligen att läkarna kan hjälpa Hugo. Tänker på er!!! Kram linda S
SvaraRaderaUsch, det är så otäckt när barnen blir dåliga, man känner sig så fruktansvärt hjälplös och otillräckig! Min näst äldsta dotter har en lång historik med svimningar, som, tillsammans med andra symtom som bl a synbortfall, visat sig vara en lite annorlunda migrän. Hennes svimningar kommer alltid helt utan förvarning och kan komma precis när som helst, både när hon är aktiv och när hon bara sitter helt lugnt.
SvaraRaderaDe har gjort alla möjliga undersökningar, bla magnetröntgen, ryggmärgsprov, epilepsiundersökningar mm, mm. Hon har haft tur i oturen och fått en helt fantastisk läkare på Drottning Silvias Barnsjukhus här i Göteborg.
Hoppas att allt löser sig för er Hugo och att det inte är något allvarligt!