Idag var det första dagen tillbaka i skolan för Hugo. På sjukhuset så var han orolig för att bli retad för EKGt som han har hängandes runt halsen. Men när han kom till skolan imorse så tog han av sig tröjan och sprang runt i linnet som klart och tydligt visade vad han hade runt halsen och tejpat på bröstet. Modigt tycker jag, och istället för att bli retad så fick han tusen frågor och nyfikna blickar från kompisarna :o)
Jag var med honom i skolan idag för att informera hans lärare och klasskompisar om just EKGt och vad som är viktigt att tänka på om Hugo skulle få ett epilepsianfall i skolan. Vi vill att barnen ska veta att Hugo fortfarande är samma gamla Hugo. Man behöver inte vara extra försiktig med honom. Men det är väldigt viktigt att dom hämtar en vuxen på en gång han får ett anfall. Det kan ju hända att det ser otäckt ut om han skulle svimma igen, särskilt om han skulle börja krampa. Men det är inget som är farligt. Och jag tror att hans kompisar förstod det.
Dagen idag har fortlöpt utan anfall och det känns självklart jätteskönt! Men jag är helt slut både fysiskt och mentalt efter att ha bevakat Hugo som en hök hela dan. Minsta rörelse, blick, ljud och minspel som har varit avvikande från hans "normala" sätt har fått mig att spänna mig och oroa mig för nya anfall.
Och hela tiden dyker det upp nya frågor och funderingar inför framtiden. Hur kommer det att bli? En sån enkel sak att Hugo har kunnat gå upp på övervåningen själv utan att vi är med. Ikväll fick han ett utbrott när jag sa att han kunde gå upp själv så skulle jag komma upp när vi var färdiga med det vi höll på med i köket. Jag förstod inte vad det var att bli arg över och sa att allt inte alltid handlar om honom (det har varit så ett tag nu, att allt bara kretsar kring Hugo. Bara han får saker, får göra saker och är nr 1 så är allt som det ska) Det fick jag ju ångra när jag förstod att det egentligen handlade om rädsla. "Jag är ju sjuk ju!!! Tänk om jag svimmar när jag är alldeles själv däruppe!"
Älskade gubben!
Fortfarande så berörs vi av människors kärlek om omtanke. Tack alla ni som ber och tänker på oss!
Bus på sjukhuset :o)
Det här är vår hjälte! Alltid med ett leende på läpparna.
Kram Lovisa
Kram Lovisa
Ojoj oj vad ni måste haft många tankar på hemska saker som Hugo kunnat drabbats av. Jag sa faktiskt till Mattias efter att ha läst att han svimmat ytterligare under helgen om det ändå inte kunde röra sig om just EP. Förstår att det kvarstår funderingar men vad skönt att det ändå var just Ep som du själv skrev. Det känns ju så mycket bättre än andra otäcka saker. Sköt om er nu så fortsätter vi be för er att han ska slippa fler anfall. Kramar från Fam Knabäck
SvaraRaderaVilken tapper kille på bilderna och vad skönt att det "bara" var EP!
SvaraRaderaHoppas ni får vila upp er nu och komma in i vardagen igen.
Kram Maria