The life of Lovisa

Känsliga män?

Hejsan hallå!

Åh vad jag älskar att vara ledig och inte känna en massa måsten som hänger över oss. Självklart har vi saker som måste eller bör bli gjorda nu när vi har tid till det, men vi tar det helt enkelt som det kommer. Tänk om man kunde jobba i två, tre veckor och sedan ha en veckas ledigt för att hinna ikapp sånt som man vill göra samt bara få slappa och ta igen sig. Ett sånt schema ska jag lägga nästa gång det är dags att förnya schemat på jobbet ;o)

Idag hade jag och Alva en fikadejt hemma hos Cornelia. Dagiskompisen Mira och hennes mamma var också där och vi satt och fnittra och pratade över smarrigt fika medan tjejerna lekte med varandra och Cornelias alla nya fina julklappar. En stund in i fikat, när vi satt och hade mysigt och pratade så ringde Marcus på min mobil och undrade om jag var i närheten av att komma hem? Jag hann tänka att det hade hänt något med Hugo, att han hade kräkts eller att han och kompisen som han hade hemma inte kom överrens.

"Det vore bra om du kom hem"...hörde jag i andra änden..."jag har fått en sticka i fingret!" klämde Marcus fram. Host, host...hörde jag verkligen rätt? "Du vill alltså att jag kommer hem för att du har fått en sticka i fingret?" Jorå, jag hade hört rätt! Män...säger jag bara!

Jag och Alva avrundade fikat och umgänget och pulsade hemåt i snön. Hemma möttes vi av en smått handikappad man med ett svullet pekfinger. Jag kunde känna träbalken han hade under skinnet men kunde inte se eller få ut den. Marcus hade redan ringt vårdcentralen och fått en telefontid så dom ringde tillslut upp och han fick en tid klockan tre.

Jag och barnen åkte till IKEA för att fördriva tiden (läs: Mamman ville shoppa loss på leksaker och möbler till barnens nya rum.) När jag stog med kundvagnen halvfull och samvetet gnagandes så ringde Marcus (kände han på sig att frun höll på att shoppa upp hyran måntro?) "Hej, har du blivit inlagd?" Skojade jag...."Nä, men jag är på väg in till Handkirurgen på USÖ" fick jag allvarligt till svar (!!!)

Jaha, ojdå där fick jag för mina förutfattade "Ni-kvinnor-pratar-om-att-föda-barn-men-ni-vet-inte-hur-det-känns-när-en-man-är-riktigt-förkyld"-tankar. Det var ju faktiskt riktigt synd om karln!

Nu är han iallafall hemma igen i tryggt förvar med ett förstorat och blodstänkt pekfinger, utan känsel. Barnen kom med gåvor som plåster på såret. Dom hittade gossedjur på IKEA som dom tyckte att pappa skulle ha nu när han är skadad. Hugos visade sig sedan vara en speldosa...så den kan gå i arv till bebisen sen när den kommer ut. Praktiskt!

Lite fina glas och fikabröd till Alvas kök.

Vem vill ha tårta?

Hugos rum kl 21:46 igår kväll.

Kl 21:48, mattan är på väg att rullas ut.

Kl 22:29...mindre än en timme senare så låg golvmattan på plats :o)

Kram Lovisa