The life of Lovisa

How I met your father

Hej!

På 3:an går det en serie som heter "How I met your mother", har ni sett den? Om jag har fattat det rätt, så handlar den om hur en kille berättar sin livshistoria, om vilka hans vänner var, vad dom gjorde när dom var unga och hur han så småningom träffade sina framtida barns mamma.

Tyckte att det kunde passa bra såhär dagarna innan bebisen kommer att jag också berättade för mitt framtida barn hur jag träffade dennes pappa :o) Så håll i hatten, här kommer storyn!

Hej älskade barn!

Det här är din mamma som skriver. Jag tänkte att du kanske var lite nyfiken på att höra om den dagen då jag träffade din pappa, tillika mannen i mitt liv?! Om inte...sluta läs nu. Då får det här istället bli en påminnelse till mig själv när jag sitter grå och gaggig på ålderdomshemmet och undrar vem "gubbstrutten" bredvid mig är! ;o)

Det var någon gång i februari-mars 2001 som jag och din moster Linnéa åkte flygplan från Umeå för att hälsa på din andra moster Linda och hennes man Jonas i Västerås.

Jag hade redan året innan fått ett telefonsamtal från Linda då hon talade om att hon hittat en kille som hon trodde skulle passa mig utmärkt. Nyfiken som jag var så nappade jag på det och var faktiskt nere och hälsade på i Västerås en vända det året, men killen i fråga kunde inte komma just den kvällen som syrran och Jonas bjöd hem honom på middag för att försöka fösa ihop oss. Jag tänkte inte så mycket mer på det...men Linda fortsatte insistera på att jag skulle komma ner och träffa den där "otroligt trevliga och snälla killen" som spelade piano till Jonas kör. Sagt och gjort...jag och Linnéa satte oss på en plan året därpå och reste ner till södern. Skulle jag få träffa honom den här gången?

Första kvällen så följde vi med på körövningen för att "lyssna" (läs; spana!) Och mycket riktigt...han var på plats och satt bakom pianot och såg väldigt trevlig ut. Men det bästa skulle visa sig senare på kvällen när vi blev presenterade för varandra och pratade med varandra för första gången. Vilken röst han hade! Fortfarande idag kan jag bli skakig i benen jag när jag hör hans röst. Den är magisk...!

Äntligen blev den där middagen av och Marcus, eller "pappa" som du känner honom bättre som, visade sig vara en slug liten rackare. Någon gång under kvällen lyckades han lirka till sig mitt mobilnummer från min syster och efter en hastig kram i hallen innan han skulle åka hem lovade vi att vi skulle höras av igen.

Lyckligtvis så träffades vi redan dagen efter då jag följde med Marcus och Jonas på bandymatch (?). Jag är väl egentligen inte jätte sportintresserad. Men jag var desto mer intresserad av din pappa och då kändes en bandymatch som en helt okej grej att haka med på. Trots att det var kallt och ruggigt ute och vi stog upp i vad som kändes som en evighet så hade jag nog aldrig varit på bättre humör. Vi delade på en "Gott och Blandat"-påse och hade roligt åt att vi trodde att alla skrek "Grönberg" och kunde inte förstå vem dom syftade på...när vi tillslut fick förklarat för oss att det grötiga vrålandet publiken gav ifrån sig egentligen var "Grön Vitt" som är Västerås färger. Vi överlevde matchen och efter den kvällen kunde jag inte tänka på så mycket annat än din pappa. Din moster hade rätt. Han var verkligen en toppenkille!

På vägen hem igen, i bussen och på flyget, pep det flitigt i mobilen och vi skickade frågor och svar till varandra...sådär oskyldigt som man bara kan göra via sms. Det var ett mysigt sätt att lära känna varandra på. Jag fick tex veta att han skulle ut på turné i ett par veckor. Men vi kom överens om att vi skulle träffas när han kom hem igen i april. Då skulle jag åka ner till Linda och Jonas igen och samtidigt passa på att hälsa på hemma hos Marcus.

Många sms och samtal blev det under veckorna vi var ifrån varandra och din mormor och morfar var väl inte överförtjusta över den höga telefonräkningen som det genererade i. Men idag tror jag att dom är väldigt nöjda. För i det långa loppet har det ju resulterat i att dom fått en toppensvärson samt dig och dina syskon och det kommer dom alltid vara tacksamma och glada över!

Så kom april och jag stod på tågperrongen i Västerås och väntade på att tåget med din pappa skulle komma inrullandes. Hjärtat slog fort, knäna darrade och händerna var klibbiga. Snart skulle vi träffas igen efter alla dessa veckor, sms och telefonsamtal. Gissa om det var en fröjd att se honom komma gåendes längs med tågperrongen. Efter en smått nervös och tafflig kram tog vi en promenad hem till hans lägenhet. Där blev jag bjuden på Te men bäst av allt, den första kyssen! Det var den dagen, den 2 april då jag och din pappa blev ett par.

Kram Mamma