The life of Lovisa

Home alone

Nästan iallafall...

Marcus är ute och förlustar sig med ett gäng från jobbet. Dom skulle ut och käka och sedan titta på Henrik Fexeus på Hjalmar Bergman teatern. Får se när han kommer hem. Jag orkar inte hålla ögonen öppna så länge till så det kan hända att han får smyga ner i sängen ikväll.

Barnen och jag har haft fredagsmys på egen hand. Det slutade med att Alva lekte på egen hand i soffan och jag satt och höll om en ämlig Hugo som fick magknip. Jag är livrädd för magsjuka, tycker verkligen att det är en otäck sjukdom, äcklig och vidervärdig, det är vad den är. Så jag hämtade för säkerhetsskull spyhinken och placerade den nedanför oss.

Som tur är så behövde vi inte använda hinken. Hugo piggnade till och det slutade med att barnen hade en brottningsmatch i sängen innan läggdags, så det var nog bara något tillfälligt. Men jag ska hålla ett extra öga på honom inatt. Minsta lilla hostattack från Hugos sida så kommer jag vara där, beredd med spyhinken.

Vi har hittat en gemensam sysselsättning, jag och barnen, som vi kör med stenhårt just för tillfället. När vi kom hem från dagis och jobb idag så plockade vi fram tuschpennor och papper och började rita och skapa vid köksbordet. Det är verkligen rogivande att sitta ner tillsammans och rita och prata. När barnen började prata om att dom var hungriga och var sugna på att äta något, kom jag på mig själv att bara humma till svar och sedan fortsätta färgsätta min Hello Kittyteckning smått frenetiskt. Det var först när barnen själva började plocka fram mat och porslin som jag insåg att det faktiskt är jag som ska föreställa den vuxna i sällskapet och inte sitta och bli uppassad av barnen. Så jag fick motvilligt dra mig ifrån teckningen och se till så att barnen fick sin kvällsmat.

På tal om något helt annat så höll jag på att svimma på jobbet idag, vilket kändes smått otäckt, men jag var ju iallafall på rätt plats. Jag hade ett uppdrag på en vårdcentral och tolkade mellan en läkare och hans patient. Så hade jag verkligen svimmat av och hamnat på golvet så hade jag ju varit i rätt händer. Men det känns lite larvigt att stjäla "rampljuset" från personen som var där och sökte hjälp för sina besvär. Men jag räddade situationen genom att skynda ner rumpan på en stol som stog i ett hörn. Då slutade det tillslut att sticka i överläppen och susandet i öronen och kallsvettningarna försvann. Usch, hoppas det inte händer igen!

Alvas teckning. Är faktiskt imponerad att en treåring kan hålla sig innanför linjerna så bra som hon har gjort :o) Det är min dotter det!! Dom blå prickarna runtomkring är regndroppar...som ni ser.

Hugos alster. Han grät när det gick upp för honom att han inte kunde sudda bort tusch som hamnat utanför strecket..."Det är dina gener" sa Marcus och lämnade över den förkrossade sonen till mig.

Mammans verk. Ja, vad säger man?? Värdsklass...eller sorgligt, jag vet inte?

Kram Lovisa