The life of Lovisa

Dagisfri dag

Hejsan hallå!

Idag är dagis stängt och jag och barnen har en skön ledig dag tillsammans. Det började med en lugn och skön morgon i sängen ända fram till 10:30. Då hade vi hunnit titta på morgon bolibompa, ätit frukost och lekt i sängen. Verkligen min typ av start på dagen :o)

Hugo gillar hundar och pratar titt som oftast om att han skulle vilja ha en alldeles egen. Vi har sagt att det inte är aktuellt än på ett tag men önska kan man ju. I stället för att HA en hund så har Hugo kommit på att man kan VARA en hund och det har han lekt hela dagen idag. Han lystrar till namnet Simon. Man ska klia honom bakom örat, klappa honom på magen, mysa och skojbrottas med honom och ge honom mat.

När jag efter lunch föreslog att vi skulle ta en promenad till lekparken tyckte Hugo att det sannerligen var på tiden...han var ju nämligen kissnödig och behövde få komma ut och bli rastad. Då tyckte jag att den här rolleken gått lite för långt och sa att han iallafall kunde vara en uppfostrad jycke och kissa på toaletten först innan vi gick ut. "Men mamma, jag leker ju bara...jag ska bara kissa på låtsas när vi går ut". Jahaja...men vad vet jag?!?!

Barnen valde att dom ville cykla till lekparken och det tyckte jag passade bra fastän att jag misstänkte att Alva inte skulle orka många meter...men men. Hon måste ju få en ärlig chans. Efter en stund hörde jag att en bil kom åkandes bakom oss och ville komma fram på vägen där vi gick. Jag ropade på Hugo som hade hamnat en bit framför mig och Alva att han skulle köra in mot kanten. Jag skrek och gormade efter honom men han verkade inte lyssna...då vänder sig båda barnen om som på en given signal och säger i mun på varandra; "Hunden heter faktiskt Simon". Jaha...förlåt mig!

Simon, the dog!

Det gick inte så fort framåt för vissa :o)


Klätterapa

På väg till lekparken hade Alva en lååång utläggning om en polisbil som någon gång hade stått parkerad vid lekparken och som sedan hade åkt därifrån och att poliserna hamnade i himlen osv...och eftersom att jag inte riktigt hängde med i historien sa jag; " Jaha...nä, det minns tyvärr inte jag". Då blev Alva tyst en stund innan hon tittade på mig och sa; "Inte jag heller". Hihi...Lillstrumpan!

"Ja ä tjött" sa Alva när vi kom hem. Tror jag det...det är ju dubbelt så jobbigt och besvärligt att styra hem cykeln än att cykla på den :o)

Kram Lovisa