The life of Lovisa

Anfall

 

Hej!

 

Ikväll kommer det bli ett deppigt inlägg :o(

 

Just som vi tagit oss över ytan efter förra veckans magsjuka så är det dags för nästa bakslag.

 

Hugo diagnostiserades ju med Epilepsi i oktober ifjol och äter medicin för det morgon och kväll, och skall så göra tills dess att han fyller åtta år (som det ser ut i dagsläget iallafall).

 

Jag tycker att han har kommit lindrigt undan. Han har haft några anfall under året, men inte alls många och inte heller otäcka. Han svimmar liksom bara av. Somnar in för en stund och vaknar sedan upp och är i stort sett som vanligt igen. Självklart är han lite hängig och lätt grådaskig i ansiktet en stund efteråt. Men ofta så är han igång igen en kort stund efteråt.

 

Men plötsligt så har det hänt något. Plötsligt så får han flera stycken i rad. Och bara under de senaste två dygnen så har han haft sex anfall (!).

 

Det första fick han i söndagskväll när han och Alva badade. Sedan han fick Epilepsi så har vi sett till att han oftast duschar. Det känns säkrast så. Men någon gång ibland så händer det att han får bada och då känns det tryggt att dom är två. Och så håller vi alltid ett vakande öga över honom.

 

I söndags skötte sig lillasyster exemplariskt och skrek efter hjälp när Hugo tuppade av i badet. Som tur var så hade dom inte så mycket vatten i badkaret och jag satt precis utanför så han hamnade aldrig under vattenytan. Men han var borta en stund innan det gick att få kontakt med honom igen.

 

Nästa tillfälle hände i skolan igår förmiddags. Han lekte "Herren på täppan" med några komipsar och blev nerknuffad från en snöhög och tuppade av. Skolpersonalen hörde av sig men Hugo ville vara kvar i skolan. Han mådde ändå okej hävdade han.

 

Men knappt 1 1/2 timme senare så hörde dom av sig igen då han hade fått ytterligare ett anfall ute på rasten. Då mådde han inte lika bra efteråt och ville bli hämtad. Så jag slängde mig iväg och hämtade honom i skolan och åkte hem för att ringa 1177. Dom rådfrågade i sin tur Barnmottagningen här i Örebro och vi blev tillsagda att komma in på en gång.

 

Efter fyra timmar på sjukhuset och en mängd tester och undersökningar så blev vi hemskickade med den enda förklaringen att anfallen kunde bero på att han varit magsjuk och att han hade lite för lågt blodsocker.

 

Men för att vara på den säkra sidan så ville dom att vi skulle komma tillbaka idag på morgonen och då på fastande mage. Sagt och gjort! Vi åkte dit i morse och fler tester togs men inget visade på något avvikande. Blodsockret hade dock stabiliserat sig så det var nog bara något tillfälligt som hände igår.

 

Vi åkte hem igen. Hugo släppte jag av i skolan och själv rullade jag vidare mot jobbet. 

 

På eftermiddagen så fick jag ytterligare ett samtal. Den här gången hade han fått ett anfall och ramlat ihop i en soffa. Vanligtvis så brukar anfallen inte vara så länge, men den här gången tyckte lärarna att han var borta ganska länge. Men om igen så återkom han ganska så pigg efteråt och ville vara kvar i skolan.

 

När jag slutade för dagen och kom till skolan var allt som vanligt. Han mådde bra och satt och ritade julteckningar inne på fritids. När vi gick in till Alvas dagis så började han leka och busa med några av grabbarna inne på avdelningen. Efter en stund så hör jag hur det börjar tisslas och tasslas. "Han vaknar inte!", "Har han somnat?". Ännu ett anfall?!?!?! Please!!!!!!

 

Vi åkte hem. Tog det lugnt en stund och käkade en frukt. Jag var osäker på om han skulle få åka till träningen. Men Hugo insisterade. Han mådde ju bra och det var absolut ingen fara. Han fick gå...men på ett villkor! Pappa måste vara med. Finnas där om något skulle hända. Och så fick det bli.

 

Men träningen gick bara bra. Han kom hem och var svettig och glad som vanligt.

 

Men så var det dags för Molly att sova. Marcus gick in i sovrummet för att natta henne. Alva spelade på datorn och Hugo låg i soffan och slötittade på tv. "Mamma...det känns konstigt i kroppen. Det känns som att något är på väg att hända" fick han ur sig innan han slöt sina ögon och försvann bort igen.

 

Jag känner mig så hjälplös. Ledsen. Trött. Orolig. Livrädd rent ut sagt. Vad är det som händer?? Vad ska vi ta oss till?

 

Läkarna har ordinerat en högre dos morgon och kväll. Jag hoppas innerligt att det ger utslag fort. Att vi märker skillnad omgående. För vi klarar inte av att se honom tuppa av fler gånger nu. Även om han inte krampar och har otäcka anfall så skrämmer han livet ur mig varje gång det händer!

 

 

Älskade, älskade Hugo!

 





<3 p="p">