The life of Lovisa

Är jag känslig?

Hej!

Det här inlägget har jag skrivit i huvudet flera gånger under eftermiddagen. Med tiden har det ändrats endel. Till en början var jag arg och ledsen och väldigt detaljerad. Sen blev jag bara arg och frustrerad. Sen lugnade jag ner mig lite...och tänkte "Nää, det är dumt att skriva något över huvud taget". Men nu är jag bara så uppgiven och trött på situationen.

Vad? undrar kanske ni...Vad har hänt? Jo, jag kommer till det. För jag har nog kommit fram till det trots allt, att det kanske är bra att skriva av sig lite. Men jag vet inte? Det kanske bara är dumt. Jag menar...jag vet ju inte vem som läser?

Men iallafall...here it comes.

Det här är Hugo. Min stora kärlek. Mitt allt! Hugo är mitt eget kött och blod och om det är man rädd om. Från den stunden jag fick veta att han fanns i mig och levde av och genom mig så har jag älskat honom, brytt mig om honom, tänkt och handlat bara för honom. Som sagt han är mitt allt!

Idag började han 1:an. En stor dag för oss alla :o) Och som mamma oroar man sig på en gång. För ALLT!  "Oro" is my middle name.Tankar så som; "Kommer det gå bra? Kommer han få kompisar? Kommer han ha lätt för att lära och förstå?" Ja, ni vet.

Hugo har väldigt lätt för att få kompisar. Han är extremt social, men samtidigt ganska tillbakadragen och vill först vara säker på vilken situation han befinner sig i innan han slänger sig in i den. Jag måste få säga att "vi" har haft tur när det kommer till Hugos vänner. Han har väldigt fina kill och tjejkompisar. Vi tycker att Hugo är sig själv och är en glad och livfull kille.

Men nu har det blivit så att han har börjat hänga endel med några grannbarn i området som vi känner kanske inte är det bästa sällskapet direkt. Han blir personlighetsförändrad och töddig och ful i mun när han leker med dom. Inte alls lik sig själv. 

Så som vi har uppfattat det så får dom barnen springa runt lite som dom vill. Ofta hamnar dom här hemma hos oss och vårt hem fungerar lite som en fritidsgård. Det har gått så långt att man inte har lust att visa sig utomhus för då vet man att huset blir invaderat. Så vi har börjat sätta gränser. Skapat regler. För att få det här att funka.

* Kompisar man har bestämt "lekträff" med. Dvs då vi i samförstånd med kompisens föräldrar har bestämt en start- och sluttid, dom får man leka med både inne och ute.

* Kompisar som kommer och knackar på närsomhelst och inga föräldrar har kollat med oss om det passar. Dom får man leka med ute, inom vårt område.

* Vi äter tillsammans i lugn och ro. Kompisarna får vänta utanför eller gå hem.

* Om man vill följa med någon hem eller leka på andra ställen än i området så frågar man om lov.

* Med tanke på att jag har varit mycket själv med barnen i sommar och Molly är minst sagt livlig så måste man respektera när jag/vi känner att det inte passar att det springer massa barn överallt.

Det har väl funkat sådär kan man väl säga. Vi pratar hela tiden med barnen om det. Vikten av att vara tydliga, tala om vart man går och är. Men det är svårt när dom andra barnen inte verkar behöva följa samma typ av regler.

Nu är det så att dessa barn dessutom är några år äldre än Alva och Hugo och jag vet faktiskt inte hur jag kommer att tänka och resonera om några år då våra barn har blivit lika gamla. Det får tiden utvisa. Men nu är Hugo 7 och Alva är 5. I mångt och mycket är dom stora. Men just i den här aspekten så är dom "små". Jag VILL och BÖR veta var dom befinner sig. Dom SKA INTE springa runt över hela Mosås kl 22 en vardagkväll. Det är inte okej.

Jag tycker inte heller att det är okej att andra barn kommer över hit och leker när deras föräldrar har valt att lämna dom ensamma hemma. Det ska inte vara mitt ansvar att ta hand om dom då. Det är en sak om jag har blivit tillfrågad att se efter dom när mamma eller pappa behöver åka och uträtta ett ärende. Fine! Då har jag iallafall fått ett val. Men när jag helt plötsligt står där som ansvarig vuxen utan att ha fått välja. Det gör mig arg!

Samma sak när jag får veta att mina barn har blivit inbjudna att leka hemma hos dessa kompisar, och det visar sig att föräldrarna inte finns hemma. Jag menar...Alva är bara fem år. Ska hon leka hemma hos en kompis så kräver jag att föräldrarna finns hemma. Jag FÖRVÄNTAR mig att dom finns hemma. Men tydligen tänker inte alla likadant.

Är jag känslig tycker du? Överreagerar jag?

Men som sagt. Barnen är mitt allt. Jag är och kommer förbli en "om sig och kring sig-mamma". Jag kommer för alltid att finnas där för mina barn och se till att dom har det bra. I den mån det går självkart. För det förstår väl jag också...att dom behöver lära sig på egen hand och bli vuxna och självständiga. Men som mamma och förälder kommer jag aldrig att sluta bry mig om och vilja mina barns bästa.

Hugo fick äntligen komma tillbaka till skolan och de efterlängtade fotbollsrasterna :o) (Trots att hela sommarlovet har varit en enda lång rast).

Alva har lärt sig att kana nerför stången i lekparken. Stolt tjej!!

Det finaste och vackraste jag har!

Kram Lovisa

Tack för att du orkade läsa heeeela vägen ner ;o)