The life of Lovisa

Självömkan

Hej!

Bered er på ett inlägg drypande av självömkan. Ni har lyckats titta in här idag när det är en sån där dag som jag bara har lust att kasta in handduken, emigrera, lägga mig ner och skrika och gråta, precis så som barnen gör. Bara ge upp allt för en stund, slippa vara vuxen, ta en massa beslut, vara klok och uppfostrande, förstående och moderlig. Allt står mig just nu upp i halsen.

Igår hade vi en skön fredagkväll. Jag såg fram emot en lika skön helg som låg framför oss. Lite andrum, inga tider att passa, inga måsten. Två vuxna som hjälps åt. Barn som tindrar och myser av att inte behöva stressa iväg till skola och dagis. Ett lugn som infinner sig hos alla, för att det äntligen är helg.

Men ack, vad jag bedrog mig. Som så många helger tidigare. Varför lurar jag mig själv? Det är bättre att ställa in sig på att det inte kommer att bli sådär stillsamt och "ledigt". Nä, för på helgerna så ska ju så mycket annat göras som inte kan göras på veckorna. Och i den här extremt könsuppdelade familjen så är det Marcus som gör grovgörat och jag som står för markservicen. Och vi gillar det så. Men ibland gör det mig ändå tokig! Och så kryddar vi det med lite gnäll och tjat som brukligt; "Jag vill ha en kompis, snääääälla mamma kan inte jag få ringa till någon? Maaaammaaaa, jag VILL leka med någon, får jag ringa....NU!!!!!!"

Det blir liksom aldrig helg. Dagarna bara smälter in i varandra. Är inte Marcus ute och fixar med något så är han i kyrkan och spelar eller har möten eller så ska han sitta med bokföring och jag blir kvar hemma med barnen. Som alla andra dagar i veckan dvs. Ingen större skillnad alltså. Och som grädde på moset så är barnen hyperaktiva och klättrar på väggarna och så fort man föreslår att vi ska hitta på något så kommer dom med förslag som att åka till badhuset eller Lek & Buslandet eller något annat som INTE är så smidigt ur tre-barns-synpunkt när jag är ensam med barnen. Så länge Molly är liten och jag måste vara med henne så ger jag mig inte iväg till badhuset eller Lek & Buslandet där jag måste ha ögonen och uppmärksamheten åt tre olika håll.

Men egentligen så hinner vi ju inte hitta på något för hemmet ser ut som "hej kom och hjälp mig". Det är stökigt och rörigt, tvätten hopar sig i källaren, diskbänken är belamdrad med gårdagens disk. Kläder hänger och ligger huller om buller och så är det något som luktar illa....ja just ja. Mollys bajsblöjor ligger och gosar till sig i soporna och sprider en mindre gemytlig doft i sovrummet. I sovrummet där jag senare på kvällen ska försöka få mina 8 (?) timmar av återhämtande sömn...i bajsdoft, för att jag har glömt att tömma bajshinken.

"Ge dig ut, hitta på något, sitt inte hemma och tyck synd om dig själv", kanske du tänker. Ja, du har så rätt! Jag tänker samma sak. "Ge dig ut kvinna, rör på fläsket, make a difference, ingen annan kan ändra på saker och ting, bara DU". Men det konstiga är att jag inte hittar tiden. När jag väl kommer på att jag vill göra något, ja då är det något annat som pockar på och så har tiden gått och stunden är förbi. Jag är inte heller så sugen att börja på typ knyppelkurs bara för att "få komma ut". Jag är inte så förtjust i knyppling. Marcus hobby är att springa, träna och åka skidor. Jag har i ärlighetens namn ingen hobby. Och tro mig jag har verkligen försökt komma på något som kan bli min hobby, men jag vet inte vad. Gaaaah! Jag blir tokig!

Efter lunch idag fick jag dessutom ett psykbryt och orkade bara inte hålla emot längre. Barnen sprang runt, runt, runt ,runt, runt och gastade. Jag hade stått i köket i två timmar redan för att diska och städa undan efter godisbaket igår, med inslag av sövning av Molly, barnens toabesök, tjat efter kompisar, gnäll över osjysst syskon som nyps och slåss...ja, ni förstår, och Marcus var inte hemma. Sen var det dags för lunch. Maten smakade bajs och äckligt tyckte Hugo. Såsen var blä och pannkaka skulle ha varit mycket bättre. Alla meningar som yttrades runt matbordet av 4 och 6-åringen besdod av ordet "bajs" mer än en och två gånger. Ingen utav dom satt stilla på sin stol utan det var roligare att springa runt i köket.

När vi sedan skulle mysa till det med nybakade muffins som efterrätt och det flamsades och tramsades runt bordet så att ett glas med saft rann ut över hela bordet då fick jag nog och exploderade! Och det som jag har lovat mig själv att aldrig säga, och det som vi uppfostrar barnen till att förstå inte är någon lösning, slank ur mig i ren uppgivenhet. "Jag har så stor lust att bara lämna er och allt här hemma och bara sticka härifrån, för nu orkar jag inte mer!!!!"

Japp...så var det sagt! Dumma, dumma mig! Vad tänkte jag med?? Alva bröt ihop och grät och Hugo satt med darrande läpp och stirrade på sin muffins. Suck!

Men det konstiga är...att några minuter senare när jag hade lugnat ner mig och barnen hade klätt på sig och gått ut för att leka i den lilla snö som är kvar. Tittade jag ut genom fönstret och all ilska och irritation var som bortblåst. För utomhus sprang Hugo och Alva runt som små änglar, rullade snöbollar, skrattade och var hjälpsamma och snälla mot varandra. Marcus, min handyman, mekade med lyktorna som är nyinköpta till uppfarten och det syntes tydligt att det kommer bli superfint när allt är klart och lamporna kommer att lyser i vintermörkret. Hur kan man göra en sån helomvändning? Att gå från AAAHHHHHH!!!!!, till Ååååååh :o)

Jaha, nähä...vilket muntert inlägg det här blev nu då.

Egentligen tycker jag inte om att "hänga ut" min familj och våra problem här i bloggen. Jag är medveten om att våra liv kan verka rosaskimrande och pluttignuttiga när jag skriver mina inlägg. Men det är för att jag väljer att hålla mig till det roliga och mysiga som händer. Varför föreviga tråkiga och eländiga dagar som den här? Men jag hoppas att ni förstår att vi har det lika jobbigt och tråkigt ibland som vilken familj som helst...jag väljer bara att inte skriva om det. Men just idag känndes det skönt att skriva av sig.

Men det är nästan så jag önskar att datorn lägger av nu när jag trycker på "publicera" ;o)

Nä, nu är det dags att rycka upp sig. Sluta tycka synd om sig själv. Byta om, sminka mig och sedan åka till kyrkan och gå på julkonsert. Det piggar förhoppningsvis upp :o)

Gosfia!

Hej och hå....

Vem kan vara arg på dessa två?

Mia filmade Molly igårkväll när hon fick se sig själv i en filmsnutt i mobilen. Hon blev lyrisk :o)

För den som är nyfiken på vår julgodis-bakar-kväll igår kan hälsa på inne hos Mia och läsa hur det gick :o)

Kram Lovisa

och tack för att du orkar lyssna på mitt jämmer ;o)