The life of Lovisa

Rörigt

Hej hallå!

Hoppas allt är bra med er därute. Har ni fått snö än? Här i Örebro lyser snön med sin frånvaro. På ett sätt är det skönt, men samtidigt jättetrist! Norrlänning som jag är så klappar hjärtat lite extra när man får höra snön knarra under fötterna och lungorna får andas kall och frisk vinterluft. Men jag ska inte tala allt för varmt om snö...för egentligen är jag inte sååå jätteförtjust i den. Eller rättare sagt så är jag inte så förtjust i att den ska ligga kvar så länge som 5-6 månader. Det är på tok för länge. Därför gillar jag vintrarna här i söder. Men samtidigt så är själva snön och kylan i norr bättre....äsch, jag kan hålla på att vela hur länge som helst. Vi säger att det är jämnt. Södra sverige och Norrland kammar hem varsin poäng, 1-1 :o)

Jag befarade att detta skulle bli ett rörigt inlägg (därav överskriften) och som ni ser så hinner jag knappt börja inlägget förrän det barkar...

Det har hänt mycket de senaste dagarna men samtidigt så vet jag knappt vad jag ska skriva om när jag väl sätter mig vid tangentbordet. Därför misstänker jag att det kommer att bli rörigt det här, med många tankevurpor. Hoppas ni orkar hänga med...annars kan ni lika gärna ge upp nu. Det kommer nog inte avhandlas så mycket av värde i allafall ;o)

Idag har jag varit och inhandlat barnens klädsel till Luciatåget som snart går av stapeln på dagis och skolan. Hugo vill vara tomte i år och Alva brinner av iver över att få bära luciakrona och tillhörande lucialinne. Molly har inte yttrat sig i frågan så därför utnyttjar jag min roll som mamma och utser henne till pepparkaka. Hittade en übersöt pepparkaksklänning på Lindex som kommer bli toppen på henne.

För övrigt så dras jag med en jobbig smärta i nacke och axlar. Verkligen jättetrist! Det blir som en ond cirkel liksom. Jag får ont i nacke och axlar vilket resulterar i kass hållning vilket i sin tur resulterar i ont i ryggen, som i sin tur resulterar i riktigt dåligt humör! Jag orkar bara inte hålla skenet uppe. Barnen får ut för det genom att jag ingenting orkar. Mestadels sånt som har med lek och bus att göra. Marcus, stackarn får ut för det genom sura miner och tystnad. Orkar knappt svara honom när han pratar med mig.

Det som också smärtar mig i det här, är det tydliga budskapet att jag verkligen måste börja träna. Och som min käre make så älskvärt och omtänksamt uttryckte sig igår när vi pratade om det; "Ja, å du blir ju inte direkt yngre heller!" Tack för den! Rätt i mellangärdet bara...så att jag krumnar ihop ännu mer och fövärrar ryggverken ännu en smula ;o)

Nä, men seriöst! Jag måste verkligen börja träna. Kan någon vara snäll och ge mig en spark i baken?! Gärna med en sko med stålhätta!

Någon som verkligen inte behöver träna är vår sexårige son. På något förunderligt sätt så har han lyckats med bedriften att "odla" ett sexpack på magen. Är inte det lite orättvist? Jag trodde inte ens att det var möjligt när man var så liten. Men egentligen är det väl inte så konstigt. Han är ju otroligt aktiv och rör ju på sig mer än han sitter stilla. Därför kan ni ju förstå att vi blev lite smått oroliga för honom när vi var på sjukhuset härom veckan på ett uppföljningsmöte ang epilepsin. Då frågade sköterskan om vi hade märkt av någon skillnad i Hugos aptit sedan han börjat med medicinen? När hon nämnde det så kom jag på att jag faktiskt har reagerat över att han har blivit "liten i maten". Då berättade hon att det kan vara en bieffekt av medicinen. Antingen så för man större aptit, eller så får man mindre. Det är ju typiskt då att Hugo som redan är så tanig, skulle få sämre aptit. Så nu ska man gå omkring och oroa sig för det också.

Här är ett kort på Hugo när han springer i vattenspridaren. Benget, som ni ser. Han har inte mycket att ta av om det nu visar sig att han går ner i vikt pga av medicinen. Jag kommer vaka som en hök över honom och se till att han äter, var så säker!

Nä, nu vet jag inte vad mer jag ska skriva. Jag tackar så hjärtligt om du är en av dom som orkat läsa hela vägen hit. Jag är glad att du offrade din tid :o) Nu gråter Molly efter mig så det är dags att säga tack och hej. Lämnar er med en liten filmsnutt på våra söta små tjejer som busade vid matbordet härom kvällen.

Ta hand om er!

Kram Lovisa