Hej på er!
Nu är äntligen studsmattan framtagen. Som barnen har längtat och tjatat! Vi har hela tiden sagt att snön måste försvinna först innan vi kan ta fram studsmattan och Alva har varit en riktig liten snöpolis och uppmärksammat varje dag som snön dragit sig undan mer och mer. "Titta, nu äj snönen bojta!!!"
Så idag gick Marcus ut och började plocka fram alla delarna som legat isärskruvade i förrådet och bakom vedhögen. Barnen gjorde honom sällskap efter ett tag och efter en liten paus för kvällsmat så var tillslut studsmattan ihopmonterad och premiärhoppen kunde göras till barnens stora förtjusning! Hugo tyckte att jag skull komma och hoppa med dom men jag avböjde vänligt men bestämt. Nog för att jag vill att bebisen ska komma ut men vi behöver ju inte påskynda det genom att hoppa fram den :o) Jag föredrar att det startar på naturligt vis...när bebisen själv är redo.
När är den redo då? Ja, det kan man ju fråga sig. I natt har jag knappt kunnat sova för att det har värkt i ljumskar och höfter. Inga direkta värkar men jag har knappt kunnat ligga ordentligt utan att det har gjort ont. Det trycker på mer än vanligt dessutom så idag hade jag fullt sjå att ta mig från parkeringen till kontoret. Idag var första dan jag var tvungen att ta hissen (!) upp till första våningen. Jag insåg att promenaden uppför trapporna skulle bli alldeles för smärtsam.
Nu, när jag sitter i soffan och jäser så känns det helt okej förrutom att bebisen buffar och hickar om vartannat :o) Vi får hoppas att natten blir bättre än den föregående. Som tur är så är jag och barnen lediga imorgon så då kan vi ta sovmorgon och slappa så länge vi känner för det.
Är lite orolig dock för helgen. Marcus och barnen kommer att packa in sig i bilen och åka till Kisa för att bla laga opeln. Själv så hade jag glömt bort att jag skulle jobba helgen så jag blir tyvärr hemma medans dom andra åker ner till farmor och farfar och myser. På ett sätt ser jag ändå fram emot att få mysa här hemma på egen hand och plöja igenom några romantiska rullar men samtidigt vet jag att jag kommer att sakna och längta efter Marcus och barnen så mycket att jag inte kommer att kunna njuta av min solotid.
Det som oroar mig mest är dock om det skulle visa sig att bebisen skulle få för sig att komma just nu till helgen. Då ligger vi pyrt till! Marcus får försöka se till att sätta sig i bilen och komma hem ögona böj för jag är inte speciellt sugen på att genomgå en förlossning på egen hand. Eller finns det någon därute som är villiga att agera stöd (läs; uppassare, slagpåse, massör, tröstare, peptalkare och navelsträngsklippare) om Marcus inte skulle hinna hem??? Nä, vi får hålla tummarna att bebisen håller sig kvar därinne ett tag till helt enkelt!
Barnen släpps ut på grönbete.
Marcus försöker få ihop "pusslet".
Även sandlådan invigdes. 
Alva ser ut att vänta regn :o) 
Marcus får hjälp av Hugo att skruva.
Studs och hopp!
Äntligen!!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar