Vätternrundan 2013

Hej hej!

 

Jag får magsår när jag måste köra bil på okända platser. Jag blir så nervös att händerna skakar, svettdropparna rinner längs med ryggen och hjärnan slutar fungera och jag kan inte längre fatta logiska beslut. Jag får som en blackout!

 

Därför kände jag mig rätt så nervös när jag bestämde mig för att sätta barnen i bilen och åka ner till Motala idag för att heja på Marcus när han cyklade i mål på Vätternrundan och sedan plocka med honom hem till Örebro igen.

 

Usch...jag kunde knappt somna igår kväll. Så nervös var jag över att köra, först till Skärstad (hem till min svägerska och svåger) och sedan in till Motala.

 

Men som tur var så gick det över förväntan :o) Jag hittade och kom fram till Åsa och Janne i Skärstad på utsatt tid. Jag var mäkta stolt att jag hamnade rätt och inte irrade iväg till Karlskoga eller Skinnskatteberg eller någon annan udda stad.

 

Hrmf...du kanske fnyser och tänker "Är hon galen...det är ju helt åt skogen fel!!" Japp, det har du rätt i...men nu är det mig vi pratar om. Lovisa...hon med NOLL lokalsinne och som knappt vet var hon själv bor. Jag HADE kunnat hamna i Karlskoga. Det hade inte förvånat mig ;o)

 

Tack vare GPS:en och Åsas utförliga förklaringar hittade jag i alla fall fram och vi blev bjudna på smarrig lunch och en kaffeslurk innan det var dags att åka in till stan och leta reda på Marcus när han skulle cykla i mål. Not so easypeasy! De var några stycken som cyklade.

 

Men till slut så!

 

I mål kom han och på en beundransvärd tid dessutom, strax under 10 timmar. Precis som han hade hoppats på. Nämligen 9 timmar och 57 minuter :o) Tjohoo!!



 

Jag har lånat några av Åsas fina bilder eftersom hon var med när Marcus startade i natt. Själv låg jag hemma och ZzZzZz ;o)

Här har vi kommit in till stan för att välkomna Marcus in i mål. Det var en underbar sommardag...varm och skönt men lite för blåsigt enligt cyklisterna själva.

Det blåste ganska kallt nere vid vattnet precis vid målgången. Barnen fick låna min kofta och en filt för att värma sig i väntan på pappa och morbror :o)

Äntligen fick vi syn på honom!!!!

Trött, tagen, stel och kall! Så en välkomnande segerkram av Hugo värmde gott.

 

"High five pappa, du är bäst!!"

 

Barnen letade sig ut i solen för att värma sig en stund.

Medan Marcus fick sin medalj och letade upp en lunchlåda (som alla fick vid målgång) så  parkerade vi oss i en lekpark i närheten.

 

Alva skulle ABSOLUT klättra upp på taket precis som storebrorsan. Hon var nog inte beredd på att det skulle kännas så långt ner till marken och hon hade nog heller inte tänkt igenom hur hon skulle komma ner igen?!?

Vilken tur att Hugo fanns till hands.

Gott med mat efter 30 mil på cykel!

 

Puss på dig älskling!

Jag och barnen är så stolta över dig!

 

Kram Lovisa