Helgen spenderade vi i både Västerås och i Avesta. I lördags fyllde min svåger Jonas 40 år vilket firades med god mat och fika i deras hem på eftermiddagen. Vi kom dit strax efter lunch för att hjälpa min syster med de sista förberedelserna innan alla skulle komma. Det blev en jättetrevlig tillställning och vi hann även träffa gamla bekanta från vår korta vistelse i Västerås på tidigt 2000-tal.
Lite senare på kvällen åkte vi upp till Avesta där barnen fanns tillsammans med Mia, Stefan och Seth. Dom åkte med i Mias bil då jag och Marcus styrde vår bil mot Västerås. Vi tyckte att dom kanske skulle ha det lugnare tillsammans med farbror, faster och kusinen istället för att springa runt bland 100 personer som dom inte känner så väl. Och mycket riktigt, dom verkade ha haft det riktigt mysigt under tiden vi var på kalas.
På söndag morgon följde vi med till kyrkan. Stefan skulle predika och barnen skulle få gå ner på "julkul" under tiden. Alva var lite här och lite där. När Stefan gick upp på estraden ville hon springa upp till honom men vi fick henne att sitta kvar tills dess att mötet var slut och det var dags att gå och fika. Då sprang hon jublandes mot Stefan och ville inte släppa taget om honom.
Alva och farbror Stefan.
Igår kväll var Marcus borta på musikråd, så när jag hade lagt barnen letade jag fram gamla VHS-band som jag satte mig ner och tittade på. Bland annat tittade jag på gamla inspelningar från min 4-åriga teckenspråk- och tolkutbildning. I träningssyfte fick vi ofta filma in oss själva i något som heter språkboxar. Det var ett litet rum med endast en tv och videokamera som inredning. Där stog vi många timmar och tecknade och tragglade för att få teckenspråket att bli så rent och flytande som möjligt. Usch, det var hemskt att se sig själv stå där och kämpa med tecknen. Jag minns precis känslan hur det var att stå där i det där lilla rummet och veta att man snart skulle bli analyserad av en lärare som med all säkerhet hade ett och annat att tycka till om ang handformer och teckenval.
Bland alla dessa gamla VHS-band hittade jag även vår bröllopsfilm. Den kunde jag verkligen inte motstå att titta på. Vi var så unga...jag 23 år och Marcus 27. Och vi såg nästan sprickfärdiga ut av lycka. Jag minns att jag inte kunde sluta att le. Det var verkligen en helt fantastisk dag med många fina minnen. Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Jag skulle kunna gifta mig om och om igen! Självklart med Marcus ;o) Det är ju bara han som får det att pirra i magen på mig. Jag kan inte tänka mig att leva livet tillsammans med någon annan!
Det blir ingen vidare kvalité när man tar kort på tvn. Men här är vi iallafall på vår stora dag :o)
Kram Lovisa
Er bröllopsdag kommer jag allt ihåg! Var ju nykär och hade halsfluss...
SvaraRaderaMen det var verkligen en fin dag! Och ett fint par!